Ja, nu har man väl så sakteligen börjat vänja sig vid den nya anläggningen som efter damderbyt för någon vecka sedan också fick känna på att stå värd för ett herrderby. Runt 500 personer hade tagit sig dit – men det ska nog snarare till 5 000 för att det ska bli någon form av inramning i den gigantiska plåtlådan.

 

Stora avstånd från plan till läktare – och av de som satt på läktaren var det ett gäng kids som försökte skapa lite stämning när de ropade på Victor (Wedlin, FBC-målvakt) att hoppa. De andra stod vid sidan om planen och spelade innebandy i sin egen match. Hallen är så stor att det känns som att allt bara dör – inte ens ”Lomis” i speakerrollen får göra sig själv rättvisa när det känns som att han sitter 200 meter bort (det gör han visserligen) när högtalarna är tre kilometer upp i taket.

 

Nej, det här kändes inte som ett derby – snarare en träningsmatch en sensommardag i augusti.

 

Jag hade tagit 150 färre besökare och en fylld Ryddan alla dagar i veckan. 

 

Matchen då?

 

På förhand handlade det inte om FBC Lerum skulle vinna utan snarare med hur mycket. Det blev till slut 12-5 efter att det runnit iväg i slutminuterna.

 

Floda stretade på bra, oväntat bra, och höll sig kvar i matchen i två perioder – mer än vad jag och säkert många andra räknat med.

 

De straffade FBC extremt i special teams, numerärt överläge – när domarna drog fram tombolan och plockade den ena efter den andra spelaren för den mer sjukare anledningen än den andra.

 

Bollkonstnären Joel Ekström fick en knuff, kanade i väg på golvet – och domaren sträckte upp armen. En annan täckte skott – och åkte ut för liggande spel.

 

Domarna bjöd på roliga timmen – och alla skrattade.

 

Först när det var fem minuter kvar fick man se lite derbykänslor när det hettade till efter att Lerums Martin Roos gjorde 10-5, sprang förbi Flodas bänk och kysste klubbmärket – som Daniel Jacobsson inte var sen på att möta upp från andra sidan sargkanten.

 

Fram tills dess var det inte mycket att hänga i granen.

 

Om det är jämnare än någonsin mellan damerna i kommunen (7-6 till FBC i derbyt) är det tvärtom på herrsidan just nu. FBC Lerum ångar på i toppen som serieledare, har 30 av 33 inspelade poäng medan Floda harvar i botten på sista nedflyttningsplatsen.

 

Tabellplaceringen märktes dock inte av i går och nog får man hoppas att det blir mer stolpe in så att det fortfarande finns ett lag kvar i division ett nästa säsong från kommunen.

 

För Lerum lär inte bli kvar. 

 

Den här serien blir en barnlek för varje dag som går – vilket kanske inte är så konstigt när det är just juniorerna som har lekstuga och hittar varandra som om de spelade med ögonbindlar. 

 

Tillsammans med gamla rävar som Joakim Fors, Robin Strömberg, Pontus Persson, Fredrik Bäckman och Victor Wedlin så balanserar man upp truppen, inte bara vad gäller ålder utan även kvalitetsmässigt.

 

När Fors är igång med bananhooken är det inte många som hänger med.

 

Och det spelar ingen roll hur många år Pontus Persson lirat – han lyckas alltid med sin grej vid bortre stolpen. Tremålsskytt i går och 27-åringen visar att han fortfarande kan leverera.

 

Det enda som inte talar för att Lerum tar steget upp är att man, oavsett dominansen under seriens långa säsong, får sin säsong betygsatt efter drygt två veckors spel i mars och april.

 

Kvalspel får serien att leva längre och höjer tempen vilket förstås är en härlig krydda i den lokala idrotten –  men jag kan tänka mig att huvudtränare Anton Olofsson redan nu kan känna en viss press att oavsett hur bra laget var i går eller är i morgon så är det först om tre månader som allt måste klaffa.

 

Men det lär inte bli några konstigheter – den här överlägsenheten är inte temporär och visst borde man kunna ge dem den allsvenska biljetten redan nu.

 

En julklapp.

 

Just Olofsson funderade efteråt på om laget någonsin tagit tio raka segrar tidigare under en säsong – och då har han ändå varit med i 150 år.

 

Frågan är om Lerum någonsin varit så här bra och så underhållande att titta på – och med den framtidstron som lyser allra klarast i decembermörkret. 

 

Nästan så man kan tro att det är SSL-tåget som dammats av.