När FBC Lerum med en hel flock rutinerade rävar längst fram gick upp till allsvenskan våren 2014 var det utan något snack eller alternativ. Visionen var SSL, ja ni vet, och tåget var i rullning. Men efter en stabil första säsong i landets näst högsta serie lyckades man aldrig stå pall i den klassiska "andrasäsongen" som nykomling och man gled tillbaka till ruta ett i division ett.

 

Ner och vända, trodde jag och många andra, men tre sekunder från avancemang kände Östra Jönköping i den avgörande kvalfinalen fick räcka för Lerum som blåstes på uppflyttningen på ett smärtsamt sätt i fjol.

Den här säsongen blev således chans för gruvlig revansch för de rödklädda – som gick in till säsongen som storfavorit.

 

Med all rätt.

 

Åsikterna har varit många och även om FBC själva mer eller mindre suddat bort den kaxighet som fanns för ett par år sedan så har det inte varit något snack om att majoriteten förväntat sig att de skulle ta hem serien och gå upp.

Kanske inte jogga, men lunka lite lätt medan andra ser på.

 

Det fanns stora förhoppningar säsongen 13/14 – och absolut i samma höga grad även nu. För när FBC Lerum äntrade säsongen 17/18 hade man redan en slagkraftig trupp som skulle kunnat tillhöra allsvenskan. Och kryddar man den med hemvändare som Anton Olofsson, Erik Pajnert, Simon Bjerthin och Oscar Eriksson Elfsberg samt lokalkonkurrentens stora stjärnor Joakim Fors och Robin Strömberg som valde att hoppa på tåget under säsongen så – ja, ni hör ju själva.

 

Det var inget snack om att FBC Lerum skulle gå upp, och det hade känts konstigt om de inte hade gjort det – men att de skulle göra upp med just Floda i en allsvensk kvalfinal? Inte ens Steven Spielberg skulle regisserat en bättre avslutning på säsongen. 

 

Floda, som tappade ungefär 140 spelare inför säsongen och som på sin höjd skulle bli ett mittenlag den här säsongen. Men laget snodde åt sig magin som fanns kvar i grannkommunen och trollade sig hela vägen in i kvalet och chockade alla. Ingen trodde på dem – förutom de själva.

 

Det blev en första fest i Estrad Alingsås inför 900 personer för att sedan låta 360 människor knö i svettiga Rydsbergshallen. Den evigt unge Lerumslegendaren Magnus T Carlsson satt halvvägs upp i taket och filmade tappert för de som inte kunde vara på plats och de gamla tränarna John Lundh och Jonny Paridon satt på botbänken framför sekretariatet och kommenterade i brist på utrymme. Från ena sidan tutade och körde Camp FBC – och även när Floda gjorde mål så kändes det som att taket skulle lyfta från den andra delen av läktaren.

 

Det var som en kokande kittel med de allra hetaste kryddorna nerkastade – och förmodligen det sista stora ögonblicket i den hallen innan det (peppar, peppar) står en ny hall redo hösten 2019.

 

Och så slutade det som för fyra år sedan – med en Viktor Wedlin i målet som tungan på vågen när han som säkerheten själv först sträckte ut högerbenet och räddade den avgörande straffen – för att sedan sträcka ut armarna och ta emot sina lagkamrater nere vid sitt mål.

  

Och så var manuset färdigskrivet.

 

Parallellt med dramatiken och underhållningen genom säsongen på herrsidan stod Flodas damer för en sensationell tredjeplats i sin division ett-serie, strax utanför allsvenskt kval.

Lerums dito i samma serie slutade på en rekorddålig niondeplats men kan skylla på en kraftig generationsväxling i truppen som nog helst inte ska ta för lång tid om man ska blicka uppåt som herrarna.

 

Vidgar man de lokala vyerna kan man plocka av sig hatten och gratulera Lindås herrar och Göteborgs damer som bägge kommer göra Pixbo sällskap i SSL i höst. Och Lindås damer som tar klivet upp till allsvenskan.

 

Det blåser friska vindar kring Göteborgsinnebandyn.

Kommer de ta Lerums avdammade SSL-tåg framåt eller bakåt?