Jag tror operationen gick ganska snabbt, absolut inte mer än en timme. Men för mig spelade det ju ingen roll, jag var ju nedsövd. Jag minns att klockan var runt fem i halv fyra när jag vaknade på "uppvaket" (avdelningen där man läggs in först efter operationen tills man vaknat, där sjuksystrar finns hela tiden för att ta hand om en, tills man mår tillräckligt bra för att köras till sitt tidigare "rum"). Jag kände efter runt knät om jag hade någon ortos på mig, något jag förväntade mig. Jag hade mentalt ställt in mig på att de skulle sy tillbaka menisken vilket är bra långsiktigt för knät. Dvs genomgå samma rehab som första gången, som skulle ta ett par månader. Men jag kände den aldrig, den var inte där. Bara bandage runt knät. Kände både förvirring och lättnad. Vad innebar detta?

 

Jag frågade någon hur länge jag hade legat där och jag hade nyss kommit dit. Vet inte hur länge det innebar men jag kunde inte somna om efter det, och isåfall fick jag lämna uppvaket tidigt om jag jämför med de två tidigare operationerna. Ganska snabbt kom den isländska kirurgen in och nu skulle jag äntligen få reda på vad som gjorts med knät. Det han hade gjort var att han tagit bort en större bit av inre menisken som hamnat i kläm. Eftersom den redan blivit sydd en gång tidigare, kunde man inte upprepa det utan tog istället bort den. Jag frågade hur det var med korsbandet, och han svarade att det fortfarande var bra. Lättnad. Jag berättade att jag var extra orolig innan operationen att det skulle vara något med korsbandet igen. Ville inte gå igenom exakt samma prodecur med att först operera menisken och sedan korsbandet. Jag frågade hur lång rehab det skulle bli och han sa ca tre veckor. Ja, ni läste rätt. Inte tre månader. Tre veckor! Fyfan va gött. Innan jag sträckte fram handen för att tacka frågade jag om det var en bra operation och han svarade att det hade gått jättebra.

 

Narkosen blev precis som jag ville, utan problem. Jag mådde inte illa utan var bara trött. Och hungrig! Nu skulle jag snart få "frukost" eller "fika" som de också kallat det tidigare gånger. Två mackor med ost och gurka på, samt ett glas saft och ett glas nyponsoppa. Jag sa flera gånger att det skulle bli gött att äntligen få äta och att jag åt senast nio kvällen innan. Jag skulle njuta som bare den, av två jävla mackor helt enkelt. Vid fyra fick jag frukosten serverad efter att ha åkt tillbaka till första rummet. 19 timmar utan mat i magen, helt klart en utmaning. Men droppet innan operationen misstänker jag funkar som näringsintag så man klarar ju sig.

 

Av den sista sjuksystern som gav mig frukosten fick jag även sjukgymnastikpapper, läkarintyg (sjukintyg eller vad det heter) och lite smärtstillande och antiflammatoriskt. Hon gick även igenom på en liten knä-modell vad som hänt med mitt knä där jag såg tydligare vad som gjorts. Sedan var vi i princip klara, och eftersom jag får böja och belasta knät direkt så var det inga större problem som uppstod. Fick byta om till mina kläder och lämna sjukhusdräkten kvar i sängen och tacka för detta tillfället. Denna gången fick jag förfrågan om jag ville gå ner eller åka rullstol, men jag kände att det var lika bra att träna på att gå på knät, så jag avstod rullstolen. Tidigare har det varit standard att åka genom sjukhuset till utgången där pappa kört fram bilen. Men nu satt lokalbedövningen i knät fortfarande i så jag gick hela vägen ut och till bilen utan några större besvär. Även om klockan inte var mer än fem på eftermiddagen var det mörkt ute.

 

Det var skönt att komma ut från sjukhuset jag gick in i, sju timmar tidigare, och få känna på lite frisk luft igen.

Det var skönt att denna dagen var över.