Den fjärde mars förra året startade jag den här bloggen. Anledningen var att jag personligen skulle få någonstans att skriva av mig mina tankar och känslor, hur jag kände och varför. Varför jag startade var för att jag sedan en längre tid tillbaka redan var svårt knäskadad, och väntade på en andra knäoperation. Sedan jag skadade mig i oktober, fem månader tidigare, hade jag redan kommit en bit på vägen. En första anhalt var min första operation någonsin, en titthålsoperation för att fixa till min menisk som jag fått bekräftat var trasig. En andra anhalt kom tre månader senare, på samma sjukhus, för att operera samma knä igen. Innan den andra operationen beslutade jag mig för att starta den här bloggen. Tidigare hade jag varit sugen på att skaffa en blogg, men hade aldrig haft den rätta självkänslan att börja skriva, och tro att någon skulle läsa/lyssna, samtidigt som jag inte hade någon vettig anledning. Nu - i väntan på en till operation och åtskilligt många månader med rehab framför mig - fick jag en anledning. Jag kände på mig att det skulle bli en lång resa med mycket motgångar och medgångar, och då skulle den här bloggen hjälpa mig att skriva av mig allting. Jag behövde inte fråga någon eller be någon lyssna - jag kunde skriva här, precis när jag ville och om precis vad jag ville.
Mitt mål var att skriva börja skriva från den dagen då jag registrerade mig på blogg.se fram till dagen då jag gjorde min comeback på innebandyplanen igen med matchtröjan på. 

                                                                                                                          ***

Och så stod jag där igår. På den gröna plastmattan i Alléhallen iklädd klubbens helvita matchställ. Det som jag i månader föreställt mig och drömt om. En tidig match och en tidig comeback blev det. Alarmet på mobilen satte jag på strax efter 07.00. Med en tidig match och med få antal timmars sömn av nervositet blandat med upprymda känslor visste jag egentligen inte vad jag skulle vänta mig. 17 månader sedan sist. Hur var det att spela match? Jag började tänka innan samlingen att det här var lika stort som mina två knäoperationer. Jag var så nervös att jag kunde spy. Och att tänka på att äta ordentligt till frukost var nästan en omöjlighet. Jag stod mig på en kopp kall blåbärssoppa.

Men på något sätt kändes allt precis som vanligt. Jag kom till samlingen, möttes av igenkända ansikten, bytte om till matchstället och gick nerför trapporna och in på planen och värmde upp. Musiken sattes igång och morgontröttheten var som bortblåst, för det var Dagen med stort D för mig och det var nu stunden var kommen. Det var ingen stor skara publik som hade tagit sig till hallen en såhär tidig lördagmorgon, men det fanns ett gäng tappra själar där. När domaren drog igång matchen klockan nio dröjde det bara ett par minuter innan jag var inne på planen.
Och det kändes... inget särskilt faktiskt. 

Innan matchen surrade ett par frågor i skallen, bland annat hur länge jag skulle orka spela, och hur länge jag skulle få speltid. Vi spelade med tre kedjor, och jag var inräknad i en av dem. Jag spelade hela matchen utan problem. Med problem menar jag för knät, för det var ju det jag vart mest oroad över inför comebacken. Vad jag inte tänkte på särskilt mycket var hur min ork skulle vara. Det går inte att jämföra träningar med matcher, för hur intensivt det än är på en träning så är det alltid ett par snäpp tuffare när det är riktig seriematch. Och jag var seriöst spyfärdig redan efter ett par byten. Fick jag ett tvåminutersbyte inne på plan så var det nästan så att jag fick blunda och tänka på något annat när jag kom till bänken och satt mig - jag hade spyan upp i halsen i princip. Det enda som gick runt i mitt huvud var att inte ta så jävla långa byten. Resten skulle jag klara. Jag hade ändå hyfsad teknik och bollkontroll, det skulle isåfall vara spelförståelsen och att ligga rätt i position. Men det skulle jag skärpa till om jag bara höll bytena nere. Och det gjorde vi bra till 90%, och det var en stor bidragande orsak till att jag orkade spela hela matchen.

Jag tror inte någon av spelarna i matchen eller tränarna räknade med mig att vara 100%. Jag hamnade ofta fel och på efterkälken i försvaret, och tog inte det största ansvaret i anfallet. De kunde inte räkna med att jag skulle göra flera mål och storspela offensivt och defensivt. Jag hade ju inte spelat på nästan ett och ett halvt år.
Jag har ingen exakt statistik på hur många mål jag var inne på varesig bakåt eller framåt, men jag vet iallafall att jag var inne på planen vid ett baklängesmål och sedan vid ett mål som vi gjorde. Som jag gjorde. En av våra backar som jag spelat med under hela karriären i princip, gjorde en av sina klassiska soloräder uppåt i planen från sin backposition. Jag hade smugit mig upp vid målet och placerade mig vid bortre stolpen och när jag visade vart jag stod och han slog en briljant diagonalare bort mot mig så behövde jag inte göra något annat än att vinkla bladet och låta bollen styras upp mot nättaket och krysset. Det var ett riktigt snyggt mål, och det var nästan för bra för att vara sant att göra mål i sin comeback. Målet var en reducering till 5-7 och gav oss lite hopp i början av tredje perioden och skapade lite nervositet i Lerum. Vi gjorde sedan ytterligare ett mål men närmare än så kom vi aldrig och till slut skrevs slutsiffrorna till 6-9.

Jag lyckades även skada armen så att den låste sig. Jag vet fortfarande inte om det är axeln eller armen som skadades men jag skulle nog tro att det bara är en nerv som hamnat i kläm vid biceps/axeln. Det gör iallafall fortfarande ont i högerarmen och i värsta fall får jag kolla upp det. Helt klart är iallafall att många blev oroliga för mig att jag skadade knät igen när jag gick ner på knäna i slutet av tredje perioden när det hände.
Ber om ursäkt extra mycket till mamma som senare erkände att hon trodde hon skulle börja gråta när jag satt på planen och hon trodde det var knät igen.

Men jag fortsatte att spela efter att ha vevat lite med högerarmen för att se att allt var okej. När armen låste sig så var det fruktansvärt obehagligt men den "hoppade tillbaka". När det gällde knät så genomförde jag hela matchen och är i det stora hela jävligt nöjd trots förlusten. Inga tecken på att knät hade ont, jag kände igenting. Mardrömsscenarion har funnits i bakhuvudet många kvällar när man lagt sig och tänkte på den efterlängtade comebacken. 

Efter matchen stannade jag kvar på planen för att snacka med ett par motståndare, för att sedan gå upp i omklädningsrummet och kyla ner knät för att stoppa eventuell svullnad. Dagens tillställning var förmodligen den största prövningen på knät hittills eftersom det var comeback och var väldigt speciellt. Det som gör derbyn så speciella är att man känner motståndarna och det blir alltid extra prestige och gäller mycket mer än att bara vinna. Men nu blev det ändå förlust men vi föll med flaggan på topp.
Vi hade ett ungt och tunnt lag på pappret och planen idag jämfört med motståndarna som hade ett par div1-spelare med. Resultatmässigt, 6-9, är jag väldigt nöjd med, eftersom Lerum ägde oss spelmässigt. Vi fick gå mer på att spela på långbollar upp i banan för att undvika den höga press som Lerum spelade med.
Efteråt var jag, trots förlusten, leende och mådde jävligt bra. 

                                                                                                                          ***

För igår morse nådde jag faktiskt målet på den här resan. 510 dagars slit med svullna knän, blod, svett, tårar, två operationer och hundratalet timmar med rehabilitering. Precis som efter min korsbandsoperation som jag gjorde två veckor efter jag startade bloggen, kunde jag efter matchen, comebacken, konstatera att jag klarade det. I made it. Frågor, drömmar och tankar fick sina svar; jag tog mig tillbaka och gjorde comebacken. Trots att vi förlorade matchen kände jag mig som en vinnare. Allt jag drömt om de senaste 17 månaderna fick sitt slut. Jag uppnådde målet som jag förklarade för mig själv, och för er som jag skrev i min presentation för ett år sedan här på bloggen i mina första inlägg. Jag skulle ta med er på en resa från att vara korsbandsskadad, vänta på operation, genomföra den och genomföra så många månader rehab att det knappt gick att räkna på alla fingrar.

"Det här är min egna blogg där jag kan låta mina tankar tala och om min rehabilitering tillbaka till innebandyplanen!"
Det skrev jag för ett år sedan.
Jag höll mitt löfte, jag lät mina tankar tala och jag gjorde min rehabilitering.
Och jag tog mig tillbaka.
Tillbaka dit resan en gång startade.

/ Rasmus Tynander