Många satte nog kaffet i halsen förra veckan när nyheten kom att Pontus Persson bestämt sig för att lämna FBC Lerum efter tolv säsonger i A-laget. 

 

Sedan dess har det rört på sig. Ynglingarna Tim Svan och Erik Ström har också lämnat klubben och presenterats av Lindås Rasta IBK – där nu alltså även Pontus Persson lämnat kråka på papper.

 

En och annan tappade säkert hakan så käken sakta gled ur led tidigare i dag när det blev officiellt och gick att se 28-åringen stå och posera i turkos tröja.

 

Vänta, hallå, va?

 

Övergången är ett riktigt "what the fuck"-moment och är i klass med när FBC Lerum tog in Flodalegendaren Fredrik Oredsson som tränare för snart 1,5 år sedan. Samme Oredsson blir nu Perssons nya tränare när båda (ja, alla fyra) kommer ställas mot sin ex-klubb i höst.

 

Jag menar, vi pratar om en lirare som gjort 606 poäng på 369 matcher i en klubb han spelat i hela sitt liv. Hade det funnits statistik hela vägen tillbaka till stenåldern hade siffrorna varit ännu större.

 

När debuten i A-laget gjordes 2007/2008 gick några av fjolårssäsongens lagkamrater fortfarande i blöja. 

 

Någon hade kanske precis lärt sig gå.

 

I dag är han en legendar i FBC Lerum. En ikon, kulturbärare, trotjänare, you name it. Och en bergsget – för helvete vad han har klängt sig fast och hållit i. År ut och år in. I ur och skur, i med- och motgång. 

Men nu har han bestämt sig för att traska vidare.

 

Anledningen (eller orsaken) till flytten beror på roll och speltid där en extrem konkurrenssituation resulterat i att en av klubbens allra största respektfullt stigit åt sidan, dels för sin egen utveckling men också för nästa generation i FBC Lerum.

 

Det handlar om Joel Ekström (född -02) och Victor Johansson (-04) som på samma position tillhör Sveriges toppskikt i sina åldersklasser. Två ess i rockärmen som huvudtränaren Anton Olofsson har till förfogande när de snart ska trollbinda näst högsta serien.

 

Att Persson riskerade spela tredjefiol i Lerum, trots att han är bättre än någonsin och blev tvåa i division ett-seriens poängliga i fjol med 55 poäng på 22 matcher, säger en hel del om situationen.

 

Att FBC Lerum väljer ungdomlig entusiasm före rutin i det här läget när man ska upp i allsvenskan för tredje gången är, för att dra en Lindås-referens, vågat. 

 

Men det är också ett häftigt statement – för det går emot allt som Lerum gjort tidigare när man värvat in 30-plussare som har en eller två säsonger kvar i kroppen.

 

Till hösten vet jag inte ens om Lerum har en enda spelare över 25.

 

På tal om gamla tåg så trodde jag att just tåget gått när det gällde en flytt för Pontus Persson. Det har funnits år när man funderat på om det inte varit läge för honom att gå, testa vingarna för någon jävla gångs skull, men det har alltid slutat med en bekväm förlängning i Lerum. 

 

Men nu stapplar bergsgeten vidare. 

28-åringen känner sig inte klar än.

 

"PP" kunde ha accepterat läget i Lerum och hoppat ner några platser på bänken, men han vill mer än så.

 

Det får man ge honom, och det är nästan så att man faktiskt känner att "äntligen händer det". För det kommer onekligen bli väldigt, väldigt intressant att se honom i en ny miljö – för första gången någonsin.

 

Till slut klipptes navelsträngen på 28-åringen.

 

Och när uppbrottet är smärtsamt men också gjort med ömsesidig respekt mellan spelare och moderklubb så glömmer man nästan bort den lilla detaljen att han faktiskt lämnar för att spela hos stora konkurrenten.

 

Bara det är en ny bomb. 

 

Tanken på att se Pontus Persson i motståndarlaget i Lerums Arena nästa säsong känns overklig och nästan svår att hantera. 

 

Förhoppningvis tar inte speaker-Lomis i för full kareta per automatik om "Ponta" råkar vispa in en boll vid bortre stolpen.

 

Jag tror såklart inte att Pontus Perssons tid är över i FBC Lerum. Han är ju trots allt bara (nåja) 28 år och med kärleken till den där plastbollen kan han säkert spela över 30-strecket – det vittnar inte minst den här övergången om.

 

Han kommer tillbaka. 

 

Och egentligen lämnar han ju inte helt eftersom han är kvar som tränare för klubbens juniorallsvenska damlag, vilket betyder att han kommer strosa runt i kommunens hallar nästa säsong med Lerums-loggan på bröstet trots allt.

 

En vacker dag kommer säkert hans röda tröja 28 hänga i taket i Lerums Arena – om den får plats bland allt bråte – för det stora arbete han gjort både på och utanför planen för FBC Lerum som sträcker sig över tre decennier. 

 

Det förtjänar han.

 

Men där är vi inte nu, utan nu väntar två oväntade resor på var sitt håll efter ett äktenskap som varade 17 år.

 

En för FBC Lerum utan Pontus Persson.

En för Pontus Persson i Lindås.

 

Två meningar och en framtid som kommer ta tid att vänja sig vid.

 

Ja, jisses.

 

Först coronan och nu detta.

 

Ingenting är sig likt den här våren.